”Det skulle ha varit jag”*

Stort grattis till min vän Andreas som tyligen vunnit en tävling genom att rita ett riktigt mästerverk till bokomslag. Bilden skall pryda Vertigos Klitty 5 – ett rymdäventyr. Fram för fler kukfarkoster på bokomslag. Världen skulle vara en så mycket bättre plats då!

 http://vertigomannen.blogspot.com/2010/04/omslaget-till-klitty-5.html

* Ursprungligen ett citat rörande Anja Pärson och nån medalj hon tog. Berörd person vet vad det handlar om.

Svensk seriekultur luktar babian

Svensk seriekultur har länge tråkat mig halvt till döds. Det finns ett fåtal riktigt exceptionella undantag på serier som är svenska och faktiskt riktigt jävla bra och begåvade. Men de är få! De som jag kommer på omedelbart är såklart Arne Anka av Charlie Christensen, Assar av Ulf Lundkvist, Piracy is liberation av Mattias Elftorp och det mesta av Max Andersson och Joakim Pirinen. Sen är det fan ganska dött.

Personligen tyckte jag att Jens Lapidus serieprojekt Gängkrig 145 tillsammans med tecknaren Peter Bergting var intressant eftersom de försökte bryta med den traditionella svenska seriekulturen bestående av normen om att allt ska vara svartvitt, deprimerade, självupplevt, politisk korrekt (läs: gärna gender-vänligt) och otroligt vardagsnära och urtråkigt. Det gick väl i ärlighetens namn sådär för projektet även om man visserligen inte föll i några större gropar. Bergting är ju en erkänt duktig illustratör, vilket han tydligt fick visa. Lapidus har definitivt fantasi nog att skriva Botkyrka-dialog och hitta på en hygglig story. Några högre höjder kan man däremot inte tala om. Men jag är ändå glad eftersom de visade att man inte måsta göra svenska serier på Galago-vis.

Mer deprimerad blev jag idag då jag snubblade in på sajten babian.se som ”är en serietidning på nätet som utkommer fyra gånger per år” och där man tydligen ska kunna ”läsa nya tecknade serier av svenska och utländska serieskapare helt gratis” och där ambitionen är att ”publicera de bästa politiska, realistiska, konstnärliga, roliga, feministiska och surrealistiska serierna i Sverige”.

Ett jävla hån är vad det är. Babian.se stinker så mycket skit så att det hade varit jämförbart med att köra upp skallen i en babians röda arsle. Kollade mig igenom ett antal nummer men till sist orkade jag bara inte mer. Det är för dåligt. Teckningarna suger allt som oftast, serierna saknar poänger, de handlar bara om vardagsnära skitsaker som att sitta och käka fisk eller duscha nån gamling på ett vårdhem. Fy fan! Ett undantag hittade jag dock. Stina Hjelm som jag alltid gillat som serietecknare har i nummer fyra bidragit med en liten pärla om sitt möte med Ondskan. Skrattade som vanligt gott åt hennes samhällssatir. Hon är en av få som jag vet kan skriva och teckna helt politisk korrekta serier utan att skriva läsaren på näsan. Dessutom alltid vasst illustrerat.

Här hittar ni Stina Hjelms ”30 dåliga dagar”: http://babian.se/nr4/  

Och om ni, gud förbjude (han förbjuder ju ändå så mycket), skulle gå i självmordstankar. Ta och läs några av de andra serierna också.

Bajs och konst – detta är vad det handlar om

 About the Poo

intr.v. pooed, poop, poo-ing, to defecate

synonyms: bowel movement or bm; crap, droppings, doo (typically in dog doo), dung, feces, number two, shit, shite, turd

• Poo-nunciation

 

About the Art 

1. Human effort to imitate, supplement, alter, or counteract the work of nature.

2 a. The conscious production or arrangement of sounds, colors, forms, movements, or other elements in a manner that affects the sense of beauty, specifically the production of the beautiful in a graphic or plastic medium.

b. The study of these activities.

c. The product of these activities; human works of beauty considered as a group.

3. High quality of conception or execution, as found in works of beauty; aesthetic value.

4. Skill that is attained by study, practice, or observation: the art of the baker; the blacksmith’s art.

”I fell in love with a video nasty”

(Vad fan är en video nasty kanske du undrar. Läs vidare så får du veta)

”Crash, crash the horror taxi – I fell in love with a video nasty”, vrålade det brittiska punkbandet The Damned i mitten av 1980-talet. Sången var en motreaktion och protest mot den moraliska fars som utspelade sig i Storbritannien vid tidpunkten. Moralister och kristna fanatiker, med Mary Whitehouse och National Viewers’ and Listeners’ Association i framkant, hade under årtiondet lobbat frenetiskt för att stoppa den våg av lågbudget independent skräckfilmer och allmän sleaze som via genomslaget av video nu fanns åtkomlig för allmänheten. De menade att filmerna ledde till moraliskt förfall hos den yngre generationen och till att undergräva de kristna värderingarna. Vidare beskyllde man filmerna för att vara huvudorsaken till det ökade ungdomsvåldet och samhällets förfall i allmänhet. I ”The Obscene Publications Act” fann Whitehouse och hennes gelikar sin sekundära bibel och sitt främsta slagträ i debatten. Akten definerade obscenitet som det som kan tendera att ”deprave and corrupt” personer som läser, ser eller hör saker gestaltade i skildring.

The office of Director of Public Prosecutions (DPP) var den institution som tog initiativ och väckte åtal mot producenter, distributörer och återförsäljare av filmer vars innehåll kunde ”deprave and corrupt”. Fast det var inte bara genom åtal som man trakasserade de som handlade med videofilmer av det här slaget, det genomfördes under början av 1980-talet också regelrätta polisrazzior gentemot videobutiker där man beslagtog film, ofta utifrån helt subjektiva kriterier, som man menade stod i konflikt med akten. Som en reaktion mot detta krävde The Video Retailers Association att någon form av regelverk skulle fastslås, så att distributörerna av film inte riskerade att få sina filmer beslagtagna på rent befängda grunder. Detta mynnade ut i DPP’s ökända lista över ”video nasties”.

 

DPP’s lista innehöll filmer som antingen redan blivit fällda och förbjudna alternativt sönderklippta av censuren, samt filmer som DPP planerade att väcka åtal emot för brott mot ”the Obscene Publications Act”. I juni 1983 publicerade DPP sin första lista över ”video nasties”, den innehöll sammanlagt 72 stycken filmer. Utav dessa 72 stycken filmer fälldes totalt 39 filmer. Det är dessa 39 filmer som senare har gått till historien som de äkta Video Nasties och som ofta omnämns under förkortningen DPP39.