(Vad fan är en video nasty kanske du undrar. Läs vidare så får du veta)
“Crash, crash the horror taxi – I fell in love with a video nasty”, vrålade det brittiska punkbandet The Damned i mitten av 1980-talet. Sången var en motreaktion och protest mot den moraliska fars som utspelade sig i Storbritannien vid tidpunkten. Moralister och kristna fanatiker, med Mary Whitehouse och National Viewers’ and Listeners’ Association i framkant, hade under årtiondet lobbat frenetiskt för att stoppa den våg av lågbudget independent skräckfilmer och allmän sleaze som via genomslaget av video nu fanns åtkomlig för allmänheten. De menade att filmerna ledde till moraliskt förfall hos den yngre generationen och till att undergräva de kristna värderingarna. Vidare beskyllde man filmerna för att vara huvudorsaken till det ökade ungdomsvåldet och samhällets förfall i allmänhet. I “The Obscene Publications Act” fann Whitehouse och hennes gelikar sin sekundära bibel och sitt främsta slagträ i debatten. Akten definerade obscenitet som det som kan tendera att “deprave and corrupt” personer som läser, ser eller hör saker gestaltade i skildring.
The office of Director of Public Prosecutions (DPP) var den institution som tog initiativ och väckte åtal mot producenter, distributörer och återförsäljare av filmer vars innehåll kunde “deprave and corrupt”. Fast det var inte bara genom åtal som man trakasserade de som handlade med videofilmer av det här slaget, det genomfördes under början av 1980-talet också regelrätta polisrazzior gentemot videobutiker där man beslagtog film, ofta utifrån helt subjektiva kriterier, som man menade stod i konflikt med akten. Som en reaktion mot detta krävde The Video Retailers Association att någon form av regelverk skulle fastslås, så att distributörerna av film inte riskerade att få sina filmer beslagtagna på rent befängda grunder. Detta mynnade ut i DPP’s ökända lista över “video nasties”.
DPP’s lista innehöll filmer som antingen redan blivit fällda och förbjudna alternativt sönderklippta av censuren, samt filmer som DPP planerade att väcka åtal emot för brott mot “the Obscene Publications Act”. I juni 1983 publicerade DPP sin första lista över “video nasties”, den innehöll sammanlagt 72 stycken filmer. Utav dessa 72 stycken filmer fälldes totalt 39 filmer. Det är dessa 39 filmer som senare har gått till historien som de äkta Video Nasties och som ofta omnämns under förkortningen DPP39.
razoreatspoo
