Svensk seriekultur luktar babian

Svensk seriekultur har länge tråkat mig halvt till döds. Det finns ett fåtal riktigt exceptionella undantag på serier som är svenska och faktiskt riktigt jävla bra och begåvade. Men de är få! De som jag kommer på omedelbart är såklart Arne Anka av Charlie Christensen, Assar av Ulf Lundkvist, Piracy is liberation av Mattias Elftorp och det mesta av Max Andersson och Joakim Pirinen. Sen är det fan ganska dött.

Personligen tyckte jag att Jens Lapidus serieprojekt Gängkrig 145 tillsammans med tecknaren Peter Bergting var intressant eftersom de försökte bryta med den traditionella svenska seriekulturen bestående av normen om att allt ska vara svartvitt, deprimerade, självupplevt, politisk korrekt (läs: gärna gender-vänligt) och otroligt vardagsnära och urtråkigt. Det gick väl i ärlighetens namn sådär för projektet även om man visserligen inte föll i några större gropar. Bergting är ju en erkänt duktig illustratör, vilket han tydligt fick visa. Lapidus har definitivt fantasi nog att skriva Botkyrka-dialog och hitta på en hygglig story. Några högre höjder kan man däremot inte tala om. Men jag är ändå glad eftersom de visade att man inte måsta göra svenska serier på Galago-vis.

Mer deprimerad blev jag idag då jag snubblade in på sajten babian.se som “är en serietidning på nätet som utkommer fyra gånger per år” och där man tydligen ska kunna “läsa nya tecknade serier av svenska och utländska serieskapare helt gratis” och där ambitionen är att “publicera de bästa politiska, realistiska, konstnärliga, roliga, feministiska och surrealistiska serierna i Sverige”.

Ett jävla hån är vad det är. Babian.se stinker så mycket skit så att det hade varit jämförbart med att köra upp skallen i en babians röda arsle. Kollade mig igenom ett antal nummer men till sist orkade jag bara inte mer. Det är för dåligt. Teckningarna suger allt som oftast, serierna saknar poänger, de handlar bara om vardagsnära skitsaker som att sitta och käka fisk eller duscha nån gamling på ett vårdhem. Fy fan! Ett undantag hittade jag dock. Stina Hjelm som jag alltid gillat som serietecknare har i nummer fyra bidragit med en liten pärla om sitt möte med Ondskan. Skrattade som vanligt gott åt hennes samhällssatir. Hon är en av få som jag vet kan skriva och teckna helt politisk korrekta serier utan att skriva läsaren på näsan. Dessutom alltid vasst illustrerat.

Här hittar ni Stina Hjelms “30 dåliga dagar”: http://babian.se/nr4/  

Och om ni, gud förbjude (han förbjuder ju ändå så mycket), skulle gå i självmordstankar. Ta och läs några av de andra serierna också.